Intryck från södra Laos | Impressions From Southern Laos

Vi lämnar staden bakom oss och kör upp på Boulavenplatån. Landskapet som välkomnar oss är storslaget. Här är marken bördig och klimatet svalare. Kaffeodlingar, fruktodlingar och skog avlöser varandra. När vi åkt ett tag blir vägen smalare och börjar slingra sig ner för berget. Vi gör ett kort stopp vid ett vackert vattenfall. Nere i dalen böljar risfälten. Snart är det dags att börja plantera nästa säsongs ris, men först behövs lite mer regn. Efter lunchstoppet i Attapeu åker vi vidare mot Sanamxai. Vattenbufflarna betar på fälten och platån tornar upp sig i bakgrunden. Mitt hjärta fylls av glädje och tacksamhet. Jag känner mig ”ພໍໃຈ” – nöjd och tillfredsställd. Nästa dag bjuder på äventyr. En klassisk punktering och en rejäl fastkörning i lera. Trötta och svettiga tar vi ”genvägen” tillbaka upp till Paksong. En lerväg, som är i förvånansvärt gott skick då regnsäsongen inte gjort entré på riktigt än. Vi får korsa en flod, då bron är trasig och under återuppbyggnad. Landskapet är fortsatt fantastiskt och kvällssolen sjunker sakta. Det är nästan lite overkligt, så jag vill nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt. Men jag gör inte det. Jag nöjer mig med att fortsätta att supa in vyerna som passerar förbi: skog, fält, byar, odlingar. Inga bilder kan göra landskapet rättvisa, särskilt inte min lilla mobilkamera. Men bilderna i mitt inre bär jag med mig en lång tid framöver. De påminner mig också om en Skapare så mycket större, magnifikare och kreativare än jag kan greppa. Tacksamhet och förundran fyller mitt hjärta!

Mitt i detta vackra gör sig berättelsen om en översvämningskatastrof påmind. Det vackra och det sårade och svåra går i varandra. Snart har ett år gått och världen har glömt en, i globala mått mätt, relativt liten och oviktig katastrof. För människorna som drabbats är det allt annat än oviktigt. Ett kort ögonblick vände hela livet upp och ner. Många människor har mist sina hem och har svårt att hitta en strimma av hopp inför framtiden. Boskap i stora antal har gått förlorade. Risfält och fruktodlingar sköljts bort av flodvågen. Familjemedlemmar, släktingar eller grannar har omkommit. Nu lever man i tillfälliga läger, uppbyggda av enkla containerhus, på obestämd framtid. Tre, fyra, kanske fem år. Ingen vet säkert. Mycket av den mark som översvämmades kommer kanske aldrig att gå att odla igen på grund av leran som täckt marken. Vi passerar trasiga byggnader och byar som helt förstörts. Sorg och medlidande för de som drabbats, det som gått förlorat och drömmar som aldrig kommer att bli verklighet fyller mitt hjärta!

Två intensiva dagar ger en glimt av livet, så som det är. Det vackra och det svåra finns närvarande på en och samma gång. Glädjen och sorgen. Längtan och krossade drömmar. Förundran och brustenhet. Låt oss tillsammans njuta av det vackra och tillsammans bära det svåra. Jag tror att vi alla är skapade till liv i gemenskap med våra olika personligheter och gåvor. I gemenskapen blir livet vackrare, bördorna lite lättare att bära och glädjen djupare.

***   ***   ***

We leave the city behind us and head up on the Boulaven Plateau. The landscape welcoming us is magnificent. The soil is fertile and the climate cooler. Coffee plantations, fruit gardens and forests pass by. After a while the road gets narrower and starts to wind down the hill. We make a quick stop at a beautiful waterfall. Down in the valley the rice fields are waiting for the next season. Soon it is time to plant new rice, but before that more rain is needed. After the lunch break in Attapeu we head towards Sanamxai. Water buffaloes graze at the fields and the plateau rises in the background. My heart is filled with joy and thankfulness. I feel “ພໍໃຈ” – satisfied. The next day is full of adventures. First a classic flat tire and then we got stuck with the car in deep mud. Tired and sweaty we take the “short cut” back up to Paksong. A mud road which is in surprisingly good condition, as the rainy season hasn’t really started yet. We have to cross a river, because of a broken bridge which hasn’t been repaired yet. The landscape is still amazing, and the sun starts to drop. It almost feels a bit surreal. I soak in the views passing by: forest, fields, villages, plantations. No pictures can give justice to the experience. But the images inside of me I carry with me for a long time to come. They also remind me of a Creator so much bigger, more magnificent and more creative than I can ever grasp. Thankfulness and awe fill my heart!

In the middle of the beauty we are reminded of the story of a flood disaster. The beauty and the pain come hand in hand. Soon one year has passed and the world has forgotten a, in global measures, relatively small and insignificant disaster. For the people affected it’s everything but insignificant. One short moment turned everything upside down. Many people have lost their homes and have lost hope for the future. Cattle in big numbers have died. Rice fields and fruit plantations have been washed away by the tidal wave. Family members, relatives or neighbors have lost their lives. Now people are in temporary camps, in simple container houses, for an indefinite future. Three, four, maybe five years. No one knows for sure. A lot of the flooded land might never be good for growing crops again, because of the mud which covers the ground. We pass broken buildings and villages that are completely ruined. Sadness and compassion for the people who are affected, the ones who have lost their families and whose dreams will never come true fill my heart!

Two intense days give a glimpse of life, as it is. Beauty and difficulties are present at the same time. Joy and sorrow. Hopes for the future and broken dreams. Amazement and brokenness. Let us together enjoy the beauty and together go through hard times. I believe that we are all created to share life with one another. In community life becomes more beautiful and burdens a little easier to carry.