Home(s), sweet home(s)

För ett par veckor sedan vinkade vi av goda vänner på flygplatsen. Det var dags för dem att påbörja nästa kapitel i livet. Vi gläds med dem, samtidigt som sorgen och saknaden dröjer sig kvar i hjärtat. Att flytta utomlands på det sätt vi gjort innebär ofta att människor kommer och går i mycket högre utsträckning än i Sverige. Jag önskar att tiden inte ska göra mig rädd  för eller trött på att bygga djupare relationer eller att den ska göra att jag slutar känna smärtan i avskeden för att de har varit så många. Jag vill fortsätta att investera i djupa relationer, även om de inte varar hela livet eller åtminstone förändras drastiskt på grund av oceaner som skiljer oss åt. Jag vill fortsätta att känna både glädje och sorg med vänner som kommer och som går vidare, för det är ett tecken på att relationerna betyder något. Det är smärtsamt och vackert på samma gång!

En annan sak som slagit mig är att vi kommit till en punkt där en flytt härifrån skulle kosta på. Tidigare har våra resor alltid varit tidsbegränsade med ett datum för hemresan. Det har varit sorgligt att lämna de sammanhang vi fått vara en del av för en tid, men ändå alltid naturligt. Men nu är vi borta och hemma på samma gång. Vi kommer för alltid att ha (minst) två hem. När den dagen kommer för oss att lämna vårt hem här (förhoppningsvis i en avlägsen framtid) kommer det att vara ett smärtsamt uppbrott. För att kunna flytta hem till Sverige eller flytta någon annanstans, måste vi flytta hemifrån. För vi är hemma här. Och i Sverige. Det här är ingen rocket science utifrån ett interkulturellt perspektiv. Det är sånt som ingår i förberedelsekurserna inför en utlandsflytt. Men de senaste veckorna har det blivit verkligt och emotionellt laddat på ett nytt sätt.

***   ***   ***

A couple of weeks ago we sent off good friends at the airport. It was time for them to begin a new chapter in life. We rejoice with them, at the same time sadness and missing dwells in our hearts. Living abroad in a country like this often means that people come and go much more frequently than in Sweden. I wish that time won't make me afraid of or tired of building deep relationships. I hope that I won't stop feeling the pain in goodbyes, because they have been so many. I want to continue to invest in deep relationships, even though they won’t last for a lifetime or change drastically because of oceans between us. I want to continue to feel both joy and sadness with friends coming and friends moving on, because it is a sign that the relationships are important and mean something. It is painful and beautiful at the same time!

Another thing that struck me is that we have come to a point where moving away from here would cost a lot. Our previous journeys always had an end date for when it was time to go back home. It has been sad to leave the contexts we have been part of, but it has also been very natural. But now we are home and away at the same time. We will forever have (at least) two homes. When the day comes for us to leave our home here (hopefully in a distant future) it will be painful. For moving back to Sweden or somewhere else, we must move away from home. Because this is our home, just as Sweden is. This is no rocket science out of an intercultural perspective. This is the kind of stuff that is part of the preparation package before you move abroad. But the last weeks this has become real and landed in my heart in a new way.