Vi hade i alla fall tur med vädret...

Idag var en sån där dag, ni vet. En dag när det mesta går snett. 

Vi börjar från början. Dagen inleddes med en 45 minuter lång promenad på fastande mage i besvärande hetta. Väl framme på caféet där vi skulle äta var vi båda genomdränkta av svett. Illa nog. Så beställde vi. Av någon anledning kom inte min croissant med resten, men servitrisen hade inte sagt något om det. Jag gick och frågade och blev på ett diffust sätt informerad om att jag behövde välja något annat. Detta blev droppen. Hungrig, svettig och trött och lurad på den sista croissanten som jag vet fanns när jag beställde. Jag blev irriterad och försökte övertyga servitrisen om att jag borde få något annat till samma pris för att de gjort ett misstag. Det enda jag fick tillbaka var ett nervöst leende och ett "du kan ta nåt annat, men då får du också betala dubbelt så mycket". Frustrerad tågade jag tillbaks till Johannes och berättade om den uppkomna situationen. "Never lose your face or make anyone else lose theirs. Det borde du väl ha lärt dig vid det här laget?" Inte det jag ville höra. "Hon skulle aldrig säga rakt ut att croissanten är slut, fattar du väl. Hon vill ju inte göra dig besviken." Det dämpade inte min irritation. Jag kände inte för att vara "sabai sabai" - socialt smidig och överslätande. Jag tog i alla fall ett djupt andetag, klistrade på ett leende och beställde en (dubbelt så dyr) mandelcroissant, som visade sig ha vaniljkräm på insidan. Vilken besvikelse!

Det blev inte bättre. Vi blev hämtade av en mäklare som skulle visa oss några hus som var till uthyrning. Det första var inte ett av de vi skulle kolla på och det var helt bedrövligt. Det vi var allra mest intresserade av kunde hon tyvärr inte få tillgång till nyckeln för. Men kanske i oktober. Kul. Verkligen.

Tillbaka på rummet väntade sängen som är som en tegelsten. Vi gav oss ut för att återse området kring ett av husen, men lyckades inte hyra cyklar. För att kunna göra det behövde vi lämna pass som deposition. Passen låg på hotellet. Eller lämna 1500 kr som vi inte hade. Pengar kunde vi i alla fall ta ut. Trodde vi. När vi skulle ta ut pengar spottade första bankomaten ut kortet fyra gånger, den andra ville ta ut en avgift på 3 % och den tredje gav oss till slut ett mindre belopp än de andra två. Väl tillbaka med pengarna visade sig att de stängde så snart att vi inte skulle hinna göra vår utflykt. Inte heller kunde vi få nån tuktukförare att fatta vart vi ville åka. Och så var det fortfarande sådär svettigt varmt och massa trafik och dålig luft. På morgonen hade vi laddat på internet på mitt nya simkort för att kunna söka information när vi var ute, men det funkade naturligtvis inte heller. Jag ville inte vara med längre. Senare på kvällen skulle vi gå ner till floden och kolla på solnedgången, men solen var gömd i ett molntäcke och stämningen förstördes av skränig musik från två olika håll (två open air aerobicspass som konkurrerade med varandra). Jag tror att det är det här som stavas K-U-L-T-U-R-S-T-R-E-S-S. You gotta love it! 

Nämnas bör dock också göra att vi haft ledig dag, sett ett fantastiskt fint hus, njutit av goda fruit shakes, fått välbehövlig massage, ätit bananparatha (friterad tunn deg med banan i), har både AC och varmvatten och trots stundvis hatkärlek älskar att vara i den här miljön. Och som grädde på moset har vi idag varit tillsammans i nio år. Tacksamhet! 

Den där solnedgången var inte så dum ändå...